The Self-Destruction of the Spoony One

I.

Den förre internetpersonligheten Noah Antwiler, känd online som The Spoony One, fyllde i december 2020 40. Under de senaste åren har han levat i sitt hus och tjänat sin föda på en alltmer uttorkande Patreon-sida. Han har under de senaste tio åren levt en allt mer borttynande närvaro i onlinevärlden; han producerade sin sista redigerade video 2016, en så kallad recension av Reb Brown-actionfilmen Firing Line, och den sista video-loggen, en recension av The Last Jedi, tillsammans med sin dåvarande flickvän dök upp mot slutet av 2017. Sedan dess har hans online-närvaro bestått av konstant twittrande samt sporadiska strömmningar av tv-spel. I och med två händelser, när hans Wikipedia-artikel försvann 2018 samt när hans hemsida dog 2019, så går det inte att påstå att han längre bär upp någon vidare närvaro i den breda online-communityn.

Den uppenbara frågan som borde dyka upp är: varför bry sig?

En person som hade en omfattande fan-skara kring 2008-2012 och som sedan tappade den låter inte som något som borde inspirera något vidare intresse; det är väl så det går? Kändisskapet är flytande, särskilt online. Men ändå finns det en liten community på Reddit som håller subredditen levande, även om det övergått till studien av det som kallas en lolcow; en person som man följer, trackar och använder sig av för att den ger en själv en sorts sjukt nöje. Han har fortfarande ett antal följare på twitter där han fortfarande är aktiv men utöver dessa medberoende är det nog ingen som kommer nära honom längre; inte ens uppmuntran från 80-tals-b-action-stjärnan Reb Brown, som Spoony gjorde sitt bästa för att lyfta fram, eller Richard Gariott, skaparen av tv-spelsfranchisen Ultima, en av Spoonys favoriter, hjälper. Gamla vänner från tiden han spenderade med video-kollektivet Channel Awesome sträcker fram händerna och ber om hjälp men de möts av tomhet, idel tomhet.

Jag kan börja med varför jag bryr mig. Jag började titta på Spoony-videor i gymnasiet då han framstod som allt jag ville nå upp till; jobba med att snacka skit, vara (ur ett kanske begränsat perpsektiv) välbeläst och skitsmart. Han hade läst Joseph Campbell (det har jag fortfarande inte gjort, om jag ska vara ärlig), som vid tidpunkten hade en närmast mytisk status bland en viss typ av nördpojkar; och han hade spelat rollspel i femton år, en aktivitet jag aktivt misslyckats med i snart femton år. Han var på sitt sätt allt jag ville bli.

Varför ska du bry dig? Därför att Spoony, tillsammans med hans före detta hantlangare vid Channel Awesome, är det tydligaste exemplet på hur man bränner ned allt man gjort till marken. Det är att han är oviktig som gör honom intressant, det är att han misslyckats som gör honom värd att analysera. Man måste titta på det som misslyckas för att kunna bygga en starkare grund på det i framtiden.

II.

Spoony började producera videomaterial, det vi idag kallar content, 2007. Youtube var fortfarande en ung videoplattform, det var nog svårt att se hur dominerande plattformen skulle bli under de kommande åren efter grundandet 2005. Men det dök snabbt upp kändisar. Green-bröderna John, också författare, och Hank lade snart grunden för sitt mediaimperium och det blev snart en plattform för musikvideos. Det blev också en plats för den tidiga new atheism-rörelsen, som senare skulle utvecklas till den moderna alt-rightrörelsen. Innehållsskapare med alias som Sargon of Akkad eller The Amazing Atheist. Det var också en grogrund för mediakritik. Den mest framgångsrike var James Rolfe, som med karaktären The Angry Video Game Nerd gick tillbaka till sin barndoms tv-spel och skrek och svor över hur dåliga de var. Inspirerad av Rolfe gjorde Doug Walker entré på scenen med karaktären The Nostalgia Critic. Walker använde sig av samma teknik som Rolfe fast bytte ämne från tv-spel till film. Det är Walker som senare bygger upp varumärket Channel Awesome som Spoony kommer vara en del av.

När man tittar på den tidiga mediakritiken så är det varken särskilt bra kritik eller särskilt bra humor – i princip av samma orsak. Att skrika och gorma är inte roligt i sig självt. Det som gjorde Rolfes och Walkers karaktärer till något de kunde bygga sina respektive varumärken på handlade delvis om att de spelade på hela den nostalginerv som under 10-talet skulle svepa genom popkulturen. Men ännu viktigare var att de spelade karaktärer. De gjorde, medvetet eller omedvetet, sina karaktärer till själva skämtet: vuxna mansbarn som återgick till sin barndoms kultur och insåg att den inte står upp för den vuxnes kritiska blick.

Det som hänt med både Walker och Rolfe och deras efterföljare är att den seperationen mellan karaktär och upphovsman blir suddigare och suddigare till den punkt att det i praktiken inte finns någon skillnad. Där skämtet från början var karaktärerna och dess felplacerade ilska på att det förflutna inte längre håller blev det mer och mer ett uttryck för upphovsmännens egna åsikter. Doug Walker slutade spela The Nostalgia Critic och blev The Nostalgia Critic; eller snarare, The Nostalgia Critic blev Doug Walker. Det vi inte förstod från början var att The Spoony One redan från början var Noah Antwiler.

III.

Vissa saker kan man bara förstå i efterhand. När man är uppe i det är man för upptagen med att positionera sig och att försvara objektet för ens fan-skap eller attackera de man anser förtjänar det. Spoony hade en berömt giftig skara fans. Det bemöttes med en hård så kallad bannhammare; den som kritiserade Spoony, antingen i kommentarsfälten eller på forumet som tillhörde sajten, blev man snart reglerad från forum och kommentarsfält. I ett fall av nördpojkar på internet så uppstod det snart ett ganska starkt fall av madonna-hora-komplex. Det var flickvännen, som också var webmaster på sajten, som var orsaken till den giftiga kulturen, till att fansen kände sig illa behandlade; men i syndromet ”nördpojke på internet” ingår en ganska rejäl dos medberoende. Man håller fast vid relationerna man bygger upp, även om de på alla sätt och vis är fullständigt destruktiva.

Spoony projicerade i sitt redigerade video-innehåll samma förhållande till sin skapelse som Walker eller Rolfe: han var inte karaktären han spelade. I de videobloggar han publicerade kunde han visa en oerhörd ödmjukhet inför sina framgångar. Med åren som gått går det däremot att se en sorts förbluffning inför densamma. 2014, när han skapade sin Patreon-sida, satte han ett mål att om han nådde ett mål på 5 000 dollar så skulle han påbörja produktionen av en långfilm. I videon han laddade upp när detta mål närmast direkt blivit uppfyllt ser man en förbluffad människa som inte var beredd på vad som skulle komma.

I en videoblogg från 2009 öppnar Spoony upp sig och visar sig nog som mest sårbar. Han pratar om vad han skulle vilja göra i framtiden. En av hans karaktärer, bredvid sitt huvudsakliga alter ego, heter Doctor Insano. Det är en galen vetenskapsman. Han han använde Insano för att kommentera på dålig vetenskap eller planerna de onda karaktärerna hade i filmerna och tv-spelen han pratade om. Men i videobloggen pratar han om hur han skulle vilja pitcha någon form av vetenskapsprogram för barn med Insano, inspirerad av program som Bill Nye The Science Guy, för tv. Han spelade i en lunchteater innan han lyckades på Youtube och hade drömar om skådespeleri i Hollywood. Han beklagar sig över att han inte har några kontakter och att vallgraven runt nöjesbranschen är omöjligt djup. Han gör detta samtidigt som han har en ganska omfattande publik online.

IV.

Under det sena 90-talet tog Tony Blair makten i Storbritannien med sitt New Labour. I en utredning i kultur- och utbildningsfrågor så definierades den kultursyn som skulle komma att dominera de kommande 20 åren. Storbritannien hade inget kulturdepartement förrän i början av 90-talet när dåvarande premiärministern John Major grundade kulturarvsdepartementet. Kulturministern hade under tre årtionden suttit på handelsdepartementet. Men man behöll en kultursyn ärvd från det brittiska konstrådet som grundades (av bland andra John Maynard Keynes) i eftersvallen av andra världskriget, grundad i . Man såg kultursfären som ett separat fält med institutioner som behövde finansieras med fokus på högkulturen. Det kom att ändras när Blair och hans kulturminister Chris Smith gjorde entré. Det första som skedde var att byta namn på Departementet för kulturarv: under New Labour skulle det heta Departementet för kultur, media och sport.

I rapporten All Our Futures lägger utredningsgruppen fram vad som skulle bli grunden för den nya kulturpolitiken. Man flyttade fokus från den institutions- och fältbaserade kultursyn som tidigare dominerat till, som den brittiske forskaren Stephen Heatherington kallar det i sin avhandling från 2014, kallar det, en sociologisk kultursyn. I en sådan kultursyn ligger hela samhället inom ramen för kulturpolitiken: all mänsklig aktivitet är kultur. Och kulturen skulle integreras i samhället. Man skulle se möjligheter: den som är duktig på musik är också ofta duktig på matematik. Och med den typen av korsbefruktning skulle växa fram en arbetande befolkning som stod redo för den postindustriella ekonomin. Vi skulle använda våra egna förmågor för att hitta fram till de tjänster vi kan uppfylla utan tillit till gamla idéer om livslånga tjänster vid industriverket som säkerhet. Det här är idag floskler som ingen längre kan uttala med någon som helst trovärdighet. Men 1999 var det nytt och fräscht. Man kan visserligen inte ha kunnat förutse den typ av digitala explosion som skulle ske under det sena 00- och 10-talet.Men det var den typen av arbetsmarknad man lade grunden för även om detaljerna ännu inte var utarbetade.

Under mitten av 10-talet exploderade sajten Patreon, som bygger på att innehållsproducenter, särskilt sådana som befinner sig online, får stöd av sina fans, genom donationer i olika nivåer. Den bygger på att producenterna och fansen kommer närmre varandra och att man får en slags personlig relation till de man donerar pengar till och producenterna får en till dig som mecenat. Det låter som en alright deal, eller hur? Det är en logik som passar in i den politik som Blair och Smith förde 15 år tidigare, den har bara äntligen exploderat och vuxit upp, och tar sig uttryck i de bredare samhällslagren. Ungdomar som vet hur man använder sig av datorer och videoredigeringsprogramvara använder sina färdigheter för att professionalisera sina hobbys. Det är naturligtvis något som varit möjligt även tidigare – att jobba inom kulturbranschen har alltid börjat med ett intresse för det man vill syssla med, oavsett om det är skådespeleri eller datateknik. Men för den som ger sig in i spelet så finns det regler att uppfylla. Den som inte producerar innehåll försvinner. Spoony var alltid irregulär med sitt schema; man gick in på sajten för att hoppas att något nytt laddats upp. Det var egentligen inget problem, eftersom Spoony, i åtminstone i det kluster han hängde med runt Channel Awesome, var en av de mest begåvade. Det man måste fråga sig är vilken inställning han tog till sin videoproduktion.

Spoony ville komma till Hollywood. Bli skådespelare eller hamna på tv. Jag tror att han hade kapaciteten för det. Men det enda jobb han haft innan han slog igenom online, var på ett lager hans pappa fixat åt honom, men som han själv slutade efter bara några dagar, eftersom han kände att hans stolthet blivit kränkt. Han förväntade sig att bli behandlad med silkeshandskar utan att bevisa varför han borde bli det. Och han satte målen högt. Det han inte gjorde var att göra en realistisk plan för hur han skulle nå sina mål. Låt oss gå tillbaka till vetenskapsprogrammet för barn som han funderade på redan 2009. Varför gjorde han inte det? Det finns en stor barnpublik på Youtube och han har absolut erfarenheten av att sätta ihop videomaterial på egen hand. Han hade också ett nätverk av kollegor som han utan tvekan kunnat använda sig av. Youtube var visserligen något annat 2009-2012 än det är idag, men grunden lades ju då av producenter som Antwiler. Man måste fråga sig om han förstod att han, med sin videoproduktion, förtjänade sitt upphälle eller om han trodde att det bara var ett temporärt gig inför framtiden?

V.

I ett klipp från E3, tv-spelsmässan, är Antwiler tillsammans med tv-spelsyoutubern Joe ”Angry Joe” Vargas, vid tillfället också en medarbetare på Channel Awesome. Det var genom sina Youtubekanaler som de fått ett presspass att åka dit. I klippet pratar de om ett nytt tv-spel i XCOM-franchisen som de sett en trailer till under en presskonferens. Det är en serie med anor från början av 90-talet och som Antwiler håller nära hjärtat men de har i denna upplaga bestämt sig för att göra ganska radikala förändringar – vilka spelar ingen roll. Och i klippet i fråga börjar Antwiler vråla så att det ekar i hela den enorma mässhallen om hur det nya spelet är ett förräderi, specifikt ett föräderi mot honom själv, som växte upp med serien. I sista delen av sitt stora Ultima-retrospektiv, och även i andra videor han producerar senare, gör han detta till ett meme.

Samtidigt så finns det en videoblogg från 2010 där han svamlar om filmen Scott Pilgrim vs. The World, där han uppvisar en ganska nyanserad känslomässig intelligens, där de två romantiska huvudpersonerna analyseras som kanske inte bra för varandra i det långa loppet, men åtminstone någonting som de behöver just nu. När han har framgångar i olika bemärkelser – till exempel när han vinner ett Mashable Award för roligaste internetpersonlighet att följa – så uppvisar han stor ödmjukhet i stunden. Inget av detta behöver däremot betyda särskilt mycket. En del av charmen var att man fick se både det bra och det dåliga av en människa, man spelade ned det som var dåligt från början, även om det i retrospektivt är uppenbart att det fanns där.

Sista gången sajten uppdaterades var 2017. Den försvann sedan helt 2019. Samma år försvann Antwilers Wikipedia-artikel; den bar och brast på Mashable Award-prisets relevans. Antwiler har fortfarande en närvaro på Twitter men den går ofta ut på att jämra över den patetiska livssituationen som är hans existens. Han uppbär fortfarande några hundra dollar på Patreon men har inte gjort några uppdateringar sedan 2016. Den subreddit som en gång var till för hans innehåll är idag en öken av sorgliga existenser som fortfarande minns Antwiler och retar sig på hans oförmåga att gå vidare i livet.

Det som gör fallet Antwiler särskilt är att det är en berättelse om ett nytt samhälle. Där 90-talets politiker föreställde sig en värld av människor som presterade baserat på sina individuella egenskaper i en ny ekonomi så ger Antwiler oss den berättelsens mörka baksida. Den som inte klarar av den nya ekonomin slås ut. Det är inte ett misstag.

För några år sedan hamnade Antwiler i en bilkrasch. Hans flickvän dumpade honom och lämnade honom med det hus de hade köpt gemensamt när Antwiler fortfarande hade en inkomst att räkna med. Amerikanska skattemyndigheter skulle ha tagit huset 2020 om det inte vore för Corona-pandemin. Han ska vid behov flytta tillbaka till Arizona, till sin familj. Det finns ingen twist på historien. Om det i framtiden vänder så måste vi se det som att historien fortfarande skrivs. Det är kanske därför som människor fortfarande bryr sig. Även de som fortfarande anser sig förakta Antwiler idag, men som en gång var fans, vill att han ska ta tag i sitt liv. Det är allt man kräver. Noah Antwiler var nog aldrig en bra person. Det gör nog inget att han är bortglömd idag. Men under sin tid var han en ofta skicklig underhållare. Det finns ingen anledning att känna sympati med en man i 40-årsåldern som sumpat en lyckad karriär i vad vi måste anse vara showbiz på grund av sina egna brister. Men det är en tragedi i miniatyr; vi kan egentligen inte sympatisera med Oidipus, men vi måste se att mordet på sin far och äktenskapet med sin mor skapar skräck och medlidande. Skräcken vi känner inför Antwiler är att vi ska bli som honom; medlidandet kommer från att vi vet att hans öde lika gärna skulle kunna vara vårt eget.