Trion (Johanna Hedman, 2021)

Jag måste inleda med att Johanna Hedmans debutroman Trion inte är så bra. Jag säger det så här direkt eftersom det finns en överhängande risk att detta faktum riskerar att drunkna i alla de saker som finns att skriva om i romanen. För att vara ett förstlingsverk är det ett på många sätt en rikt texturerat verk. Hedman kommer skriva bra böcker i framtiden om hon lär sig av sina svagheter och styrkor från Trion. Det finns element som fungerar oerhört bra. Det finns element som är djupt underutvecklade eller inte fungerar. Om jag var Hedmans redaktör skulle jag nog försöka få henne att se över sin roman några gånger till.

Det starkaste elementet är tonen. Det finns en flyktig sommarnatts blåskimrande sken som omvälver hela romanen. Det är en ton som jag funderat på sedan jag börjat tänka på vad som kallas prekariatet – den överutbildade, underanställda samhällsklass som jag själv tillhör, och vad som signalerar dess estetiska kvaliteter. Trots att ingen i Trion tekniskt sett tillhör prekariatet fångar den dess känsla på ett väldigt pricksäkert sätt – känslan av att flyta genom tillvaron och där tiden inte egentligen rör sig framåt utan består av ett konstant nuvarande.

Men låt mig backa lite. Trion handlar om tre unga människor i 20-årsåldern som studerar i Stockholm. Hugo flyttar in i överklassfamiljen Stillers lägenhet som en extra hyresgäst. Thora är dotter i familjen Stiller och juriststudent. August är en konststudent som lever i ett symbiotiskt förhållande med Thora. De dejtade i gymnasiet men lever fortfarande inuti varandra. De har ett vän-med-fördelar-förhållande. Sakta men säkert tränger Hugo in i parets dynamik. Thora och Hugo blir ihop. Men på grund av svårigheter med att känna full trygghet i varandras närvaro gör de slut och trion glider från varandra.

Det stora problemet, för mig i vilket fall, är tvådelat. Berättelsen rör sig under största delen av romanen mellan Hugos och Thoras perspektiv – det är deras relation som utgör grundbulten i berättelsen. Men den övergripande författarrösten överröstar de båda karaktärerna och de lämnas utan någon individualitet i hur de hanterar språket. Om det hade skett i tredje person hade det varit mer begripligt. Men nu är den skriven till största delen i första person, mellan de två figurerna och det verkar som att samma person hade kunnat skriva båda partierna – vilket det ju på ett metaplan är – men en mer erfaren författare borde ha kunnat göra skillnad på dem genom rösten. Nu är det den flytande lyrismen som genomgår dem båda. Jag vet inte om det är en kausalitet eller ej men det andra stora problemet är att figurerna saknar psykologi. Det ger en filmisk kvalitet (andra har pekat på att den verkar intresserad av att bli just filmatiserad) men det finns inget som förankrar människorna i någon form av verklighet. De gör saker utan att man egentligen förstår varför. Det bidrar visserligen till den skira kvalitet som den sista tredjedelen äger men det betyder bara att slutet är byggt på kvicksand. Det enda man förstår är personernas solipsism och deras intresse för sig själva och för varandra i inne-gruppen. Det är tydligt. Men allt som existerar är relationen till andra. Det finns inga tecken på vad de är för sig själva. Den mest utvecklade i detta perspektiv är August men han är inte en berättare och filtreras genom Hugos och Thoras perspektiv. Jag vet inte hur de fungerar när de är ensamma i mörkret. Det blir en ytlighet som gör det svårt att komma nära personerna. Jag kan inte sätta ord på vad det är för skillnad på dem eftersom de lever ungefär samma liv och gör ungefär samma saker – går på kaféer, studerar, dejtar och älskar – och jag vet inte om det är ett medvetet val att skildra en typ av världsfrånvänd borgerlighet (eller jo, det är det, men jag tror att Hedman hade kunnat göra även borgerligheten levande; jag tänker på Yvonne de Geers Aldrig en av oss, en självbiografisk roman om uppväxten i svenska överklasskretsar på 30- och 40-talen, där Yvonnes mor och far är oerhört levande gestaltade). De blir som framställningen nu ser ut som spelpjäser Hedman lägger fram för att göra sin poäng.

Hedman arbetar enligt en artikel på SVT På Amnesty International. Hennes figurer rör sig i liknande studier. Thora är en juriststudent och Hugo läser statsvetenskap och diverse andra kurser om internationell rätt och liknande. Personerna är helt opolitiska. De ser det som ett tidsfördriv. Men, kanske på grund av Hedmans egna uppenbara engagemang, rör hon sig i ett vatten hon inte behärskar. Den svagaste innehållsliga delen av romanen är just den apatiska politiken. Det känns som en pose, snarare än som något gediget trovärdigt. Det samma gäller skildringen av Augusts pappa, som dyker upp i några få scener, och som kommer från en fattigare bakgrund än den metropolitiska position trion befinner sig i. Hugo är ett akademikerbarn från Lund och även den skildringen, scenen som utspelar sig hos Hugos mor, känns forcerad och påklistrad. Det är försök att ge djup åt figurerna som inte riktigt landar, de ger ingen dimension åt dem som de inte redan besitter. Antydningarna som finns i den övriga texten är tillräckligt.

Ändå, måste jag erkänna, är jag djupt påverkad av Hedmans roman, på ett sätt som jag sällan blir av en konstnärlig upplevelse. Efter att jag läst klart den i går, när jag skriver detta, har jag vandrat i en dimma av hudlöshet och ångest av den känsla som romanen framkallade i mig. På grund av mina referensramar föreställer jag mig att Hedman var ute efter att pricka in samma ton som den polske filmregissören Krysztof Kieslowski gör i filmer som Den blå filmen eller En liten film om kärlek, där vackra människor går runt i den där känslan av trötthet och ångest samtidigt som en värld utspelar sig runt dem. Men den senare biten faller liksom bort. Den styrka som lyser starkast är den när hon fångar den intensiva känslosamheten hos den franska nya vågen-regissören Èric Rohmer i filmer som La femme d’aviateur eller L’amie de mon ami, där ögonen blir portaler till själen för egentligen ganska vakanta människor. Det som drog in mig var intensiteten i vilken de tre smälter samman. Den starkaste scenen var när Thora erkänner sin kärlek för den sovande Hugo. Det lägger också grunden för den knutiga slutsekvens som är svår att få rätt på, att orientera sig i, känslomässigt, eftersom det inte finns några svar på frågorna som personerna ställer sig själva: hur lever man med varandra? I kärlek och tilltro. Men vad betyder det när man stirrat så länge in i mörkret att mörkret stirrar in i en själv.

Trion är en roman som krigar mot sig själv. Vad den behöver är ett handlag som skulle riva den skira stämningen, en fysikalitet som gjorde känslorna kroppsliga mer än i älskogens mening. Men ifall den fick det skulle det inte vara romanen den vill vara. Smärtan människorna känner, åtminstone de två berättarna Hugo och Thora, är inte kroppslig. Ångest och depression är inte bara mentala åkommor utan leder till djupt fysiska konsekvenser där kroppen lider mer än hjärnan. Tankeverksamheten lever fortfarande men handlingen blir fryst. Det är verkningarna August lever med. Men det antyds bara och får aldrig någon reell skildring eller några konsekvenser.

Det svåraste och starkaste som går att ta med sig från romanen är känslan av hur man hanterar människor man förlorat. De finns fortfarande i en men man är fortfarande – återigen – främlingar för en.